Jag må vara en otrolig Obama-fantast. Men en sak förstår jag faktiskt inte. Hur sjutton kan den norska nobelkommittéen tilldela ett av de mäktigaste fredspriserna i världen till en president som knappt suttit på sin post i ett år? Amerikaniseringen av vår världsbild visar bara tydliga tecken på att vi har blicken västerut och gör honnör och vänder resten av världen ryggen. Hur många frihetskämpar finns det inte i världen som arbetat hårt årtionden för att skapa fred, förståelse och rättvisa? Hur många människor finns det i asien, afrika, Europa och övriga världen som utan sin officiella roll arbetat för att få andra människor att öppna ögonen och engagera sig i en viss fråga? Ett annat namn som straffats nog för sina engagemang skulle jag hellre ha sett få fredspriset än Obama. Vandana Shiva har aktivt i årtionden arbetat för indiska bönders rättigheter gentemot multinationella företag, arbetat för att stärka kvinnor i tredje världen, ekofeminist med en repertoar lika lång som Nilen.
Här i Chicago är man förvånad över President Obamas utmärkelse – förvånade för att han inte åstadkommit något nämnvärt ännu. Det är att urvattna betydelsen av Nobels freds pris att ge det till personer som inte egentligen hunnit åstadkomma stordåd. Låt Obama åtminstone lösa en konflikt, aktivt motarbeta kärnvapen, rädda världen – eller i alla fall försöka ett par år, låt oss se lite resultat innan han belönas. Pinsamt norska nobelkommittéen – pinsamt.
Dessutom försätter man Obama i en prekär situation. Att han hyllas som Gud innan han får en chans att bli tidernas största amerikanska president – vi vet att han har ambitionen (kommer från säker källa) men det är svårt att agera och skapa stordåd när förhoppningarna är skyhöga.
Herr President Obama, diggar dig fett men jag tror att kvinnokampen och människor som aktivt arbetar för att ge kvinnor lika möjligheter över gränser vore lite hetare pristagare än dig.
Peace!
Natalie
